Det var här som hans bästa vän låg begraven. Lennart hade inte direkt haft ett enkelt liv. Han var en oäkting och uppvuxen med en alkoholiserad moder. I skolan var han utstött. Glåporden brukade haglade över honom och de gav honom olustiga öknamn. En kväll när hans moder var onykter hade hon kastat en spritflaska mot honom och sagt åt honom att lämna henne. Detta blev för mycket för Stig. Vart han än vände sig var han ovälkommen. Samma kväll hängde han sig i en snara.
När Lennart tänkte på detta började han gråta bittert. Någon hade sagt att man inte kom till himlen ifall man tog sitt liv. Några regndroppar började falla när han gick ner på knä. Han började be. Inte torrt och ”fromt” som prosten gjorde utan enkelt och ärligt från hjärtat.
– "Varför låter du inte Stig få komma till Himlen! Han var svag och orkade inte leva mera!"
Han grät förtvivlat och vände sitt ansikte mot den mörka himlen medan han bad.
– "Står det inte i bibeln att du är nådig, ropade han desperat."
Vinden klöste honom i ansiktet och han var våt ända inpå kläderna. Men han fortsatte be natten ut.
Solen klättrade upp över horisonten och regnmolnen drevs iväg. Lennart hade inte rört sig ur fläcken och han var stelfrusen. Hans ögon var blodsprängda och för en stund kände han sig övergiven. Då hände det! Plötsligt kände han en Gudomlig närvaro, en helig närvaro. Det kändes som tusen nålar i ryggen och något varmt spred sig från hjärtat och ut i hela kroppen. Samtidigt fylldes han av en förvissning om att Gud visst var barmhärtig och skulle ta med Stig till Himlen. Det var inte Stig som hade tagit sitt liv. Nej det var ett fruktansvärt mord med ord hade begåtts av omgivningen. Lennart vände sig bort från gravstenen och lämnade kyrkogården med lätta steg. Nu visste han att han skulle få träffa sin vän igen."
 |
"Go into the light" by Tod Hall |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar