Språkets förmåga att kunna beskriva verkligheten!

Jag har haft en liten Diskussion på bloggen Pataphysics of Simulcra om Postmodernism, språkets förmåga att beskriva verkligen och särskilt dess förmåga att beskriva hurdan Gud är. Pataphisics of Simulcra lutar mer åt en post-modern och skeptisk syn på språkets förmåga att beskriva verkligheten medan jag själv intar en skeptisk hållning till hans skepticism. Jag lyckas nog inte fånga upp hela diskussionen här men jag har valt att fokusera på två frågeställningar som vi har diskuterat:

1.      1. Har Språket en förmåga att beskriva verkligheten som den är(kan språket beskriva sanningen)?

2.      2. Har språket en tillräcklig förmåga för att beskriva hurdan Gud är?

Låt oss börja med den första frågeställningen. Har språket en förmåga att beskriva verkligheten som den är? Jag ska börja med att ta upp Pataphysics of Simulacra’s motargument. Han skriver följande på sin blogg:

”Att en sanning kan fullständigt uttryckas i en språklig sats (vilket görs i både religion och logiken) är en ganska djärv troshandling. Man måste då i sådana fall anta att ett tillstånd i världen kan fullkomligt uttryckas i en språklig sats” 

(från blogginlägget "Naivt om Sanningen")

Vårt språk som vi tänker med och använder oss av för att formulera utsagor om hurdan verkligheten är, är i sig själv begränsat. Vad ska man säga om det här? Jag menar att citatet ovan är i allra högsta grad en språklig sats.  I princip hävdar han att sanningen inte kan beskrivas med språkliga satser. Men citatet ovan är i sig självt ett sanningspåstående som uttrycks som en språklig sats. Då borde vi i ärlighetens namn vara skeptiska mot ifall den språkliga sats som Pataphysics of Simulcra själv uttryckt kan vara sant! Ifall hans språkliga sats inte stämmer så har vi inga goda skäl att misstro språkets förmåga att kunna beskriva verkligheten (om än begränsad kunskap om verkligheten)

För det andra så argumenterar han utifrån Kvantmekaniken

”Kvantfysiken också pekar till att sanningen är inte så enkel som bara en sakförhållande utan har någon sorts kognitiv aspekt, vilket är välkänd i hur medvetna observatörer kan kollapsa vågfunktionen (som är ett suddigt virtuell ”tillstånd” mellan annars verkliga tillstånd). Dvs en medveten observatör bestämmer att virtuella tillstånd verkligen förvandlas till verkliga tillstånd. Kvantfysiken knyter alltså ihop verklighet och kognitiv förmåga. Sanning kan alltså inte definieras som något oberoende av de som observerar denna sanning. Sanningen är ett samspel, kanske ett samtal, en kommunikation, sanningen är formbar av de som betraktar sanningen.” 

Om jag ska vara ärlig så hänger jag inte med på exakt hur kvantmekaniken kan användas som argument emot språkets förmåga att beskriva sanningen. Det beror nog mest på att jag inte är tillräckligt insatt i ämnet. Men låt gå för diskussionens skull! Jag menar ändå att det blir enormt problematiskt att använda Kvantmekanik som argument mot Språkets förmåga att beskriva sanning!

Språkets förmåga att beskriva verkligheten är en förutsättning för Vetenskapen! När forskare gör diverse experiment och observationer så beskriver dom resultatet med hjälp av språ! När de tänker, analyserar resultatet så gör dom det också med hjälp av sitt språk! Ifall Kvantfysik undergräver språkets förmåga att beskriva sanningen så kommer detta också att undergräva språkets förmåga att beskriva vetenskapliga sanningar. Ifall Vetenskapen blir undergrävd så går det inte heller att använda kvantfysikaliska argument emot språkets förmåga att beskriva verkligheten eftersom Kvantfysiken själv ingår inom kategorin ”Vetenskap”.

Nu är det min tur att presentera argument för att språket har förmåga att beskriva verkligheten! Jag har egentligen redan nämnt mitt första argument men jag nämner det igen:

Ifall man påstår att ”språket inte har (tillräcklig) förmåga att beskriva verkligheten” så använder man sig faktiskt av språket för att beskriva just verkligheten! Då måste man förutsätta det som man ska motbevisa och det är inte ett särskilt lyckat argument!

Låt mig raskt vandra vidare till nästa argument! Mitt andra argument är att Gud är garanten för att vi kan lita på språkets förmåga att beskriva verkligheten! Gud är den yttersta verkligheten! Gud har alltid existerat och Han förklarar all annan existens! Gud är personlig och det innebär att Han har förmåga att känna, tänka, tycka, vilja, välja m.m. Precis som vi människor använder oss av språk för att tänka så antar jag att Gud också använder sig av språk. Men Guds språk är annorlunda än vårt. Guds egna språk, det som enbart talas inom Treenigheten, har en 100% förmåga att beskriva verkligheten! Det blir en logisk följd av att Gud är allvetande. För att vara allvetande så måste språket som man tänker med ha en fullkomlig förmåga att beskriva verkligheten! Människans specifika språk är en skapelse av Gud. Samtidigt har språk som fenomen, ”Gudsspråket”, existerat hos Gud från evigheter!  

Gud har sedan valt att skapa människan till sin avbild. Gud har utrustat oss med en intellektuell kapacitet att kunna förstå Skapelsen och Gud.  Intellektet har dessutom en förmåga att kunna förstå och kommunicera sanning med hjälp av språk! Vårt språk är självklart enklare än "Gudsspråket" men fullt tillräckligt för att kunna beskriva verkligheten på ett tillräckligt tillfredställande sätt! Gud har inte lämnat människan ensam utan Han har valt att uppenbara sig själv för människorna trotts syndafallet! Gud har använt sig av språket för att berätta för oss människor vem han själv är! Ifall språket inte hade haft förmåga att beskriva verkligheten så skulle Han aldrig beskriva sig själv med ord! Men detta är just precis det som Han gör!

Detta erkänner Pataphysics of Simulacra verkar vara ett starkt skäl att lita på språkets förmåga att beskriva sanning! Men han kommer med en invändning:

”[Jesus:]Ni läser genom hela bibeln, men på nåt sätt missar ni att den handlar om: Mig. … Så vad vill detta säga? Jo, att språket är ingen garanti att uppfatta sanningen, och det påstår han som vi kallar för ”Ordet”. Dessa s.k. troende kunde läsa raderna, men de kunde inte läsa mellan raderna, för att få fatt på den verkliga tron. Språket är alltså en medel till att förstå sanningen, men korresponderar inte exakt med sanningen."

Förmodligen så anspelar han på Luk 24:25 där Jesus säger följande till sina lärjungar efter sin uppståndelse:

"Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt.”

Ifall Jesus hade menat att språket inte hade haft förmåga att beskriva sanning hade hans respons snarare varit att 

”profeterna vittnade om mig, men jag förstår att ni inget fattade eftersom språket som profterna uttryckte sig med inte hade förmåga att beskriva verkligheten. Men nu ska jag förklara…”

Nej! Jesus är irriterad på dem just därför att de kände till profterna! Ifall språket inte hade haft förmåga att kommunicera sanning så hade Jesus irritation över lärjungarna tröghet varit oberättigad! Men ifall språket faktiskt beskriver verkligheten så hade Jesus anledning att vara irriterad och skälla ut lärjungarna! De borde veta bättre! Problemet varit inte att lärjungarna inte kunde förstå vad profeterna menade utan att de hade otro!

Min slutsats är att språket har en verklig förmåga att kunna beskriva verkligheten, om än en begränsad sådan! Vi kan ha verklig kunskap eftersom Gud är garanten för kunskapen! (Jag hann inte svara på fråga 2 hurvida språket har en tillräcklig förmåga att beskriva Gud. Men jag ska ta upp den frågan i nästa blogginlägg!)